Därför är jag republikan”

Hösten 1950 befann jag mig i Minneapolis, Minnesota, där jag som
närmaste grannar hade en svensk-amerikansk familj. När jag en dag
besökte mina grannar fann jag frun i huset upplöst i tårar. Bestört
frågade jag vad som hänt: Hade någon olycka drabbat familjen? Nej, fick
jag till svar, ingenting hade hänt familjen. Men det hade nyss meddelats
i radion, att konung Gustav v av Sverige var död.

Kvinnan som satt där i sin soffa och grät var i 70-årsåldern. Hon var
född i Sverige och hade på 1800-talet som liten flicka åtföljt sina
emigrerande föräldrar till Amerika, som hon därefter aldrig hade lämnat.

Sverige hade för henne blivit ett främmande land.”

I över ett halvt sekel hade hon varit amerikansk medborgare, hon hade
glömt bort sitt modersmål och talade endast engelska. Sverige hade för
henne blivit ett främmande land. Hon hade inte levat en enda dag under
Gustaf v:s regering. Hennes kunskaper om landets konung inskränkte sig
till vad hon hade läst om honom i The Minneapolis Star.

Därpå sporde jag något förvånad, varför hon så djupt sörjde den avlidne
monarken. Med ett tonfall av överväldigande självklarhet svarade hon:
Därför att han var kung.

Den aktningsvärda kvinnans tårar gällde icke någon person med vissa
bestämda egenskaper, icke någon människa som hon kände och som hon av
personliga skäl kunde sakna. De ägnades innehavaren av Sveriges
kungatron. Vem denne än hade varit, så skulle hon ha begråtit honom vid
hans frånfälle. Hon sörjde en kung: Hon begrät “Vi Gustaf med Guds nåde,
Sveriges, Götes och Vendes konung”. Hennes tårar gällde en utvald, en
innehavare av konungadömet med Guds nåde – Dei gratia rex…

[…]

Att överheten var tillsatt av Gud fick jag lyckligtvis veta redan i
tidiga år. I likhet med andra svenska undersåtar fick jag lära mig i
småskolan i förklaringarna till fjärde budet i Luthers Lilla Katekes:
“Hvar och en vare underdånig den maktägande överheten. Ty ingen överhet
finnes utan av Gud”. Det var ett klart och rent besked, som ett litet
barn förstod. Luther förklarade också, att fjärde budet krävde att vi
skulle lyda inte bara våra föräldrar, utan också “våra herrar” som
“enligt Guds förordning hafva faderlig makt öfver oss” – överhet.
lärare, husbönder. Dessa myndighetspersoner hade ett gudomligt uppdrag
att “faderligen vårda sig om oss och hvar på sitt sätt befrämja vår
sanna välfärd”.

Varje tänkande skolbarn måste tycka, att allt detta var omtänksamt
ordnat av Gud.

Under de första åren av min skolgång hade Gud tillsatt en högerregering
i Sverige, den Lindmanska ministären. Men år 1911, när jag hade hunnit
bli 13 år gammal och börjat läsa tidningar och intressera mig för
politik, avgick Lindmanska regeringen och i dess ställe förordnade Vår
Herre en vänsterregering under Staaff. Denna ombytlighet hos den
Allsmäktige förbryllade mig något. Under en katekestimme frågade jag
därför min lärarinna: Höll Gud med högern eller vänstern? Tyvärr fick
jag endast en blid åthutning som upplysning i ämnet.

I begreppet överheten ingår inte bara statsråd, landsfiskaler och
taxeringsintendenter, utan det innefattar först och främst Hans Majestät
konungen och Dei gratia rex. Redan i våra äldsta bevarade kungabrev,
som är från konung Knut Erikssons tid, förekommer uttrycket “med Guds
nåde”. Formelns användning är numera något inskränkt i Sverige, men den
gudomliga legitimationen – vi gustaf adolf med guds nåde – nyttjas
fortfarande vid promulgation av lagar och kungliga brev. Den fyller
troligen alltjämt en uppgift hos ett lydaktigt och rojalistiskt sinnat
folk.

Den fyller troligen alltjämt en uppgift hos ett lydaktigt och
rojalistiskt sinnat folk.”


Och givetvis kan en sann och rättrogen monarkist icke i sitt hjärta
betvivla, att vår nu regerande dynasti är av gudomlig härkomst; dylika
tvivel skulle ifrågasätta dess sanna legitimitet. Bernadotterna kommer
från goda familjer ur strävsam fransk medelklass. Men en verkligt lojal
rojalist och undersåte låter sig naturligtvis icke förvillas av de
historiska fakta som påstår att stamfaderns far var sakförare och att
stammoderns föräldrar innehade manufakturaffär.

[…]

Glansen och skimret från kungatronen, som ännu i dag bländar de troende
folken, kommer från magisk källa och har uppstått ur vilda folkstammars
gudariter och gudakult. Konungadömet är skapat av magin och övertron.
Konungens Majestät skall hållas i helgd och vördnad, stadgas det i vår
svenska regeringsform; paragrafen har uppkommit ur föreställningen om
konungen som ett sakralt och övermänskligt väsen.

Det monarkiska statsskicket är sålunda ett uttryck för en uråldrig
vidskepelse, som ännu hålles vid liv hos några västerländska kulturfolk,
bland dem det svenska folket.

[…]

Vårt äldsta kungadöme, som har sitt säte i det gamla Sveariket, synes i
princip ha varit ärftligt. Längre fram i tiden blev Sverige ett
valrike. Under senmedeltiden regerade endast valkungar. I landet hade
utvecklat sig en bondedemokrati av en styrka, som var märklig för tiden,
och allmogen behandlade sina kungar tämligen respektlöst: Från Magnus
Ladulås till Gustaf Vasa blev sju stycken monarker fördrivna från
tronen. Så återinförde ju Gustaf Vasa det ärftliga kungadöme, som vi
sedan fått behålla. Han brukade Sverige som en storbonde brukar sitt
hemman. Gustaf I betraktade Sveriges rike som sin helt privata egendom
och besittning, vilket liksom hans övriga ägodelar skulle gå i arv inom
hans släkt i evärderliga tider.

Det är det ärftliga kungadömet, som uppvisat den segaste livskraften.
Ingen modern stat har valkonung. Men den konstitutionella monarkin är en
relativt ny företeelse, som uppstått under de senaste århundradena. Den
grundar sig, kortast uttryckt, på ett kontrakt emellan kungen och det
suveräna folket, vilket skall utgöra en garanti emot enväldets godtycke.
Det begränsar konungens makt mer eller mindre – i vissa länder, bland
annat i Sverige, ända därhän att han är berövad all reell maktutövning
och sitter kvar på tronen endast som symbol för Rikets Majestät med
huvudsakligen representativa uppgifter.

Den konstitutionella monarkin skulle således icke, om konungen
verkligen fungerade enligt grundlagarna, innebära någon form av
begränsning av folkstyret. Men i en demokratisk stat kan det ärftliga
kungadömet icke godtagas av skäl som i det följande skall framläggas:

Rikets högsta ämbete bör icke besättas genom börd eller arv, alltså av
slumpen, utan genom ett av folket verkställt val bland personer som
genom ådagalagda egenskaper visat sig vara skickade för detsamma. Även
för de lägsta ämbeten krävs det vissa bestämda meriter, och varje ämbete
tillsättes, när lagen följes, genom en tävlan på jämlik fot emellan de
sökande. För en konsekvent bekännare av den mänskliga jämlikhetens idé
är det en stötande tanke, att det allra högsta ämbetet skall ärvas. I
ett demokratiskt samhälle strävar man att åt medborgarna genomföra så
lika startmöjligheter i livet som möjligt. Men själva vårt svenska
statsskick, den ärftliga monarkin, upphäver jämlikhetsprincipen.

Det finns en maxim som utgör själva grunden för ett rättssamhälle –
budet som lyder – Alla medborgare är lika inför lagen!”


Paragraf 3 i regeringsformen stadgar att konungens gärningar skall vara
för allt åtal fredade. Självklart borde rikets högsta ämbete också för
innehavaren medföra det högsta ansvaret. Men lagen betraktar monarken
som en helt oansvarig person. Det finns en maxim som utgör själva
grunden för ett rättssamhälle – budet som lyder – Alla medborgare är
lika inför lagen! Det är teoretiskt möjligt att även en monark kan begå
lagstridiga handlingar, men de skulle alltså icke kunna beivras. I och
med att en enda person upphöjes ovanför lagen upphäver vårt statsskick
även det demokratiska rättssamhället.

En fullt genomförd demokrati kräver sålunda republik med ett folkvalt
statsöverhuvud. Dock anser jag de båda skäl som ovan anförts för
monarkins avskaffande vara mindre väsentliga än ett tredje, som icke är
av politisk natur. Detta tredje skäl framträder med stor styrka i det
aktuella läget i vårt land, i Sverige av år 1955. Det faller oss
dagligen i ögonen och pockar på uppmärksamhet; det fordrar en
utförligare behandling.

I en monarki uppkommer det alltid en anda av undersåtlighet, som icke
är fria medborgare värdig. Kring konungen med Guds nåde och hans
anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och
inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk. Denna undersåtlighet kräver
sina offer i de bästa kretsar. Jag har sett högt bildade personer, som i
andra sammanhang har ådagalagt intelligens, mista sin mänskliga
värdighet inför en kunglig person: I närvaro av en medlem av kungahuset
har de alldeles tappat koncepterna och stått där som förvandlade och
stammat i förvirring och betett sig på ett sätt som närmast kan kallas
fjantigt. Kungadömet frammanar och utvecklar några av människans mest
förödmjukande egenskaper: begäret att stå i gunst hos de höga, ivern att
få umgås med dem, tjänstvilligheten till varje pris, den börja ryggen
inför överheten. Kungligheten får undersåtarna att förnedra sig själva
även om det inte är deras avsikt. Till konungen och hans hov hör
lakejen, och kungadömet har alltid alstrat lakejsjälar eller vad vi
kallar hovmannamentalitet: Denna beskäftighet hos människor, som i varje
situation är beredda att stå sin härskare till tjänst.

ur Vilhelm Mobergs “Därför är jag republikan” från 1955.