Nu verkar det som om det så i vinter sällsynta västvindsdraget åter skall dra igång. Vi får gå tillbaks till oktober för att hitta en liknade strömningsintensitet. I förra veckans tidningar kunde man läsa att “superkylan” åter var på väg då någon chefsmeteorolog på något obskyrt privat vädercenter i Kanada hade uttalat sig om att NAO indexet var raskt på väg utför. Som den enda sanningssägaren, synnerligen ödmjuk sådan, kan jag säga att det är helt åt h-e fel. NAO indexet pekar uppåt igen och vi går på plussidan i början på februari. Tittar man på graferna så finns det en långsamt stigande trend med en del oscillationer runt stigningen.
Det är ett par riktigt vassa lågtryck som drar fram över Atlanten kommande veckan. Motorn till detta är att den Kanadensiska köldvirveln åter hamnat där den brukar dvs vid New Foundland in mot Hudson Bay. Där det tidigare i vinter varit extremt milt. Kalluften läcker ner mot det milda Atlantvattnet och kollisionen är ett faktum. Studera den enorma temperaturkontrasten vid New Foundland i nedanstående bild.
Detta ger i sin tur en enorm dragkraft för jetströmmen som bildas i denna baroklina zon och nedanstående bild visar jetströmmen vid samma tidpunkt. Ju rödare mot rosa desto kraftigare jetström
Denna gigantiska pump driver fram lågtrycken mot Europa och denna gång i synnerhet de norra delarna. Vi kan alltså vänta en mild och blåsig period framöver och 500 HPa kartan nedan visar torsdagsläget. Nu har vi lågtryck som ligger under 950 HPa i centrum och mild luft sugs upp mot Skandinavien.
Hur länge detta västvindsläge varar är inte helt lätt att läsa. Men räkna med att det håller en 10 dagar innan en avmattning verkar ske. Förhoppningsvis har vi då blivit av med all förbannad is på marken som konstant genererar ryggsträckningar när man parerar den gamla kroppen…
