Årets april dominerades av 2 längre perioder med
högtrycksinflytande och däremellan några lågtryckspassager som tillsammans gav
en varmare och lokalt lite blötare månad än normalt.
Högtrycken höll sig mest väster om landet och vindarna låg mest
i spannet sydväst till nordväst vilket gav mer soltimmar än normalt och endast
den ostadiga perioden i slutet av månaden hindrade ett nytt rekord för
soltimmar för Västkustens mellersta delar.
Trots högtrycksdominansen blev månaden lite blötare än
normalt och det var de förhållandevis kraftiga regnen som drog in under ett par
dagar mitten av månaden och skänkte landskapet merparten av månadsnederbörden.
April hör ju till årets torraste månader så allt extra är ju förstås välkommet
till naturen då törsten är stor hos spirande växtlighet.
Så mycket mer att säga om årets april är det inte utan mer
intressant är att spana framåt i kommande väder. I skrivande stund är maj inne
på sin sista hälft och precis som jag siade om i förra krönikan var spåret
ostadigt och kyligare än vi brukar vara vana vid. Mycket tyder på att även
slutet på maj och inledningen på juni fortsätter i samma spår med ett
blockerande högtryck över mellersta Atlanten som sträcker upp ryggar mot
Grönlandsområdet. På denna ryggs östsida fortsätter den kalla ishavsluften att
strömma ner över Atlanten och underhålla ett lågtrycksområde över bl a
Skandinavien. Detta kalla tråg borrar sig efterhand ner mot Medelhavet och hela
Västeuropa får betydligt kyligare än normalt resten av månaden och värmen finns
i princip öster om den gamla Järnridån.
Detta väderläge över norra halvklotet (i spannet
Nordamerika- väster om Uralbergen) har i princip legat kvar sedan höstas och en
motor för detta har varit det mycket varma havsvattnet i Stilla havet utanför
Nordamerikas västkust. Det varma vattnet har ständigt byggt upp högtryck och
högtrycksryggar över västra Nordamerika som gett milt väder där men släppt ner
iskall luft (kallt tråg) över östra USA/Kanada sedan i mitten av november.
Denna kalluft läcker ut över Atlanten och underhåller den ständiga
lågtryckstrafiken mot norra Europa. Och betraktar man detta scenario
tryckmässigt på en karta så ser man det karakteristiska vågformade
strömningsmönstret över mellanbredderna som kallas för Rossbyvågor efter den
svensk/amerikanske meteorologen Carl Gustaf Rossby. Dessa vågor är bildade av
främst jordens rotationskraft men även kontinentala hinder som bergskedjor kan
skapa eller förstärka vågbildningen.
En av de effekter vi sett under den senaste värmeperioden vi
haft sedan -98 är att dessa vågor tenderar till att bli mer stationära och
följden blir att vi får mer av samma väder under längre tid. Och det är det som
ställer till det inför sommarens väder. Många tidigare prognoser har talat om
finfint väder med sol och värme men tendensen är att pendeln svänger mot mer
normalt till kyligare förhållanden allteftersom det fastlåsta väderläget
fortsätter. Det behövs alltså något som skakar runt ordentligt i atmosfären för
att rubba detta låsta väderläge och på vintern är det kraftfulla lågtryck som
har denna egenskap. Problemet är att lågtrycken på sommaren är mycket
beskedligare och mer hopp står till något högtryck som kan flytta på trågen och
ryggarna. Ett litet hopp syns i början av juni där ett högtryck kan börja
etablera sig över norra Skandinavien och vi skulle få in en mer ostlig
strömning med varmare luft från de ryska stäpperna. Om det skulle bli så är
frågan om det blir ett kortare brott i vågbalansen eller återgång till det som
varit och det kommer troligtvis avgöra sommarens utveckling.
